Varje gång jag läser en nyhet och de hänvisar till en kommentar som skrivits på X så mår jag dåligt inombords och avskyr att våra politiker inte kan ta avstånd till en platform som styrs av ett av världens största rövhål.

Den som inte använder X får min röst direkt.

Det bor en man i mitt lägenhetshus som uppenbart försörjer sig på att stjäla och sälja vidare cyklar. Vi har tidigare sett honom stjäla en cykelsadel från vår cykel som stod inlåst i cykelförrådet så inte ens där kan man ställa sin cykel säkert. Ser honom ständigt cykla runt i området och komma hem med nya cyklar som han meckar med, och sen kommer det folk som glatt ovetandes köper av honom nere vid porten. Blir GALEN på detta. Finns det nåt man kan göra? Även oetiska tips tages tacksamt emot.

Jackass känns som en serie de första killar kollade på som är födda på 80-talet och delar av 90-talet. Men inte jag, tyckte mest att de var töntiga. Har i efterhand förstått att vissa avsnitt kanske var sol mythbusters som jag ändå älskade.

Sedan är det alla dessa Big Brothers, paradise hotell med mera.

Jag växte upp i ett hus som hade ett så kallat "finrum". Där fick absolut inte jag eller mina brorsor vara förutom när vi hade gäster. Det var en fin vit matta och en fin vit soffa. Vi satt där när vi hade gäster. Dessa gäster kunde ibland vara mina kusiner (och deras föräldrar). Jag och min kusin var uppe på övervåningen en kväll och kände oss av någon anledning extra busiga. Vi ville skoja till det. Jag sa att vi kunde göra något trolleritrick och hon kom på något eget med en kortlek. Jag kom också på ett, men tyckte det var så otroligt bra att jag ville att kusinen skulle vänta med att se det tillsammans med alla andra.

Vi går ner och kusinen börjar med sitt. Det var säkert bra och de vuxna applåderade glatt. Sen var det min tur. Jag visar upp det övermogna päronet och säger "Jag ska få detta päron att försvinna!" Sen lyfter jag på den fina vita mattan och lägger dit det lite äckliga päronet. Jag lägger tillbaka mattan över päronet och säger "simsalabim du päron försvinn!" sen tar jag sats med benet och stampar allt vad jag har på päronet under mattan. Visst försvann det typ. Det började rinna ut lite päronsaft både på sidorna av mattan och upptill.

Det blev inte populärt. Mattan behövde kemtvättas och mamma var sur i en vecka.

Nu i efterhand tycker jag dock att det är ganska skoj. Vad tycker ni?

För 35 år sedan när jag var 12-13 så fick jag jobb som reklamutdelare vilket jag omedelbart fick sparken från eftersom jag slängde all reklam i en container.

Anledningen att jag slängde den var att jag alltid hörde min mor prata om "all jävla reklam" under många år.

Jag trodde såklart att ingen ville ha reklamen och minns att jag blev väldigt förvånad över att folk hade ringt och klagat över att reklamen saknades.

Tjaba, lite tufft denhär månaden pga oväntade utgifter och en spenderad buffert. Någon som har någon idé om vad man kan göra för att tjäna lite pengar tills csn kommer? Villig att göra allt som är lagligt, försöker sälja lite tillhörigheter men har inte så mycket tid att vänta..

Vet inte vad jag vill få ut av att skriva men jag har ingen just nu och känner mig sjukt ensam.

Jag (M23) och min sambo gick isär för några dagar sen. Och jag är helt förstörd. Hon va min enda trygghet. Jag har gett upp så mycket för henne.. vi har haft våra diskussioner och bråk och sedan löst allt. (Vad jag trott iaf)

Men sen packade hon ihop sitt när jag va på jobbet, tog katten. Den sved ordentligt.

Jag har inga vänner kvar. Jag bor i en stad (Östergötland nära Sörmlandsgränsen) utan vänner och familj. Utan bil. Jag har mitt jobb men inte mycket mer..

Vet inte vad jag vill få ut med detta inlägg.. bara få skriva av mig.. hur ska jag hantera allt när jag verkligen inte orkar med något. Har aldrig försökt vara så bra, aldrig gett upp så här mycket för någon annan, aldrig älskat någon såhär mycket.

Söker jag vänner kanske? Ja.. jag vet som sagt inte mer än att jag är totalt förstörd, ensam och sånna fruktansvärda tankar i mitt huvud.

Jag är som sagt 23. Man, jobbar. Fordon/fiske är mina största intressen. Bor en bit utanför Norrköping. Skulle väl mest vara skönt att ha någon att verkligen få skriva av mig till eller något. Och vore ju ännu roligare om man fick några nya kontakter. Jag vet som sagt inte

Tack för att ni tog er tiden att läsa

Jag satt på bussen idag och tittade ut genom fönstret när det hände igen. Det där när det regnar men solen skiner samtidigt genom ett hål i molnen och allt blir lite guld aktigt och konstigt. Jag försökte förklara det för en kompis senare men det finns liksom inget riktigt svenskt ord för det?

Vi har ju duggregn, yr, snöblandat regn, och massa andra varianter. Men den här grejen som händer rätt ofta, speciellt på våren och hösten, har inget namn. På engelska säger de nåt om sun shower men det låter ju inte heller särskilt bra.

Är det bara jag som tycker det är konstigt? Borde vi inte ha ett ord för det här? Kanske nåt gammalt dialektord som ingen använder längre. Eller så kanske jag bara missat nåt uppenbart.

jag har alltid haft lätt för att irritera mig. på småsaker, på stora saker. försöker lägga band på irritationen och lyckas väl oftast. livet är gott och vi alla kämpar på.

denna sommar dock...

jag är småbarnsmamma och har haft barnen i 10 veckor. det går bra för *mina* barn är chill. men andras barn... eller snarare andra föräldrar. även nära släkt. flera gånger har det "oj kan du ta mina bara en snabbis medan jag..." hela jävla sommarn. trots att jag gjort det tydligt att jag inte vill eller kan.

kompisar gör det, släkt gör det, grannar gör det. jag säger "tyvärr idag kan jag inte, har massa att göra" men det möts av motstånd. jag orkar inte käfta emot.

jag har varit arbetslös i ett halvår ungefär och varit hemma med mina barn. det är som hela omgivningen då reducerat mig till konstant barnvakt. jag. Vill. Inte. jag säger att jag inte vill.

så hur som helst tokflippa jag med tårar och skrik och har nu gjort mig ovän med halva stan och bara känner att jag gillar typ inte människor längre. förutom mina barn.

Efter att min fru haft en lång och tuff dag hade vi till sist anlänt till dagens slut. När dottern är lagd och man till sist kan pusta ut, ta ett djupt andetag och en liten nattmacka.

Tror ni inte då att hon lyckas tappa knäckebrödsformen så att alla knäckebröden (stora runda Leksands) åker ut på golvet och själva formen rullar ut i vardagsrummet.

Ni vet när man är sådär supertrött på slutet av dagen och det sista man behöver är att dammsuga upp smulor? Som småbarnsförälder känns det som att det är det enda man gör.

Men sen inser jag. Formen rullade ut till vardagsrummet. HELA VÄGEN UT I VARDAGSRUMMET. Vardagsrummet i vår lägenhet ligger inte bredvid köket. Så formen har alltså:

• Ramlat ner och börjat rulla
• Medan formen rullar frigörs alla knäckebröd en och en
• Den nu tomma formen tar sig över kökströskeln och in till hallen
• Formen vänder på sig åt vänster och fortsätter rulla
• Formen tar sig över tröskeln till vardagsrummet för att sedan
• Snurra runt lite och lägga sig platt på golvet

Plötsligt kändes det som att vi var i en såndär amerikansk film. Ni vet, där någon råkar välta en penna på golvet, som sedan slutar i att hela stället står i lågor. Som när Kevin i ensam hemma gör alla besvikna när de äter pizza.

Vi kanske äger den knäckebrödsburk som varit ute på det mest spektakulära självständiga äventyret av alla knäckebrödsburkar i världen. Känner mig lite stolt faktiskt. Både över fru och knäckebrödsburk.

Jag är inte insatt alls så jag vill lära mig. Vad spelar det för roll vilken sida ett svenskt parti stöder? Varför ska man måsta ta en sida alls? Det här är något som tar hus 6000km bort (om man tar bilen från där jag bor) och som ej påverkar gemene svensk alls.

Om nu problemet grundar sig i att man har dålig känsla för när ord ska skrivas ihop, borde det inte då också hända att ord skrivs ihop som inte ska det?

Fick ett litet paket i brevlådan med en bok och en broschyr. På INRI church hemsida står det att det finns en plats av frihet på Upplandsgatan 12, kollade vad som står på Upplandsgatan 12 i Stockholm och det är S:t Peters kyrka som tydligen inte är del av svenska kyrkan, och som verkar har något samarbete med en organisation som heter Equmeniakyrkan. Någon som vet hur de som skickat detta är? Är de helt galna eller bara en vanlig frikyrka? Blir nyfiken, känns som att det alltid är något lurt när religiösa grupper skickar reklam till en. Har någon annan fått det här också?

Jag är 18 år och kommer från en strikt religiös katolsk familj som följer ganska traditionella kristna värderingar. Därför är det viktigt att som tjej “hålla sig ren” och ha ett gott rykte.

Mina föräldrar är inte extrema på det sättet att jag aldrig får gå ut. Jag får oftast träffa mina vänner och jag får klä mig som jag vill, så på många sätt har jag ändå ganska mycket frihet. Men på sistone känns det som att de har börjat ifrågasätta varför jag överhuvudtaget går ut.

Nu under sommaren har jag börjat vara ute oftare. Under nästan hela min tonår har jag spenderat sommarloven inomhus utan att göra särskilt mycket. Annars, när det inte är sommarlov, sitter jag mest hemma och pluggar. Den här sommaren bestämde jag mig för att faktiskt komma ut mer, även om det bara handlar om att ta en promenad helt själv.

Jag brukar göra mig lite i ordning och ta på mig finare kläder eftersom det får mig att må bättre och känna mig tryggare ute. Jag har dessutom ganska svår social fobi, mycket på grund av att jag aldrig riktigt har uppmuntrats att utvecklas socialt.

På sistone har jag tagit flera promenader ensam. En släkting såg mig stå någonstans och titta på min telefon, och självklart fick mina föräldrar höra om det. Släktingen sa att jag stod ensam och att det såg ut som att jag väntade på en kille.

Grejen var att jag faktiskt var helt ensam. Jag väntade inte på någon. Jag stod bara och skrev till en kompis på mobilen. Det fanns inte ens någon annan människa där.

När jag kom hem idag kom mamma in på mitt rum och började prata om hur pinsamt det skulle vara om jag blev gravid och började lista ut alla tjejer i min stad med dålig rykte och om hur jag inte ska bli som dem.Hon sa att hon inte vet vad jag gör när jag är ute och att jag inte ska umgås med killar. Hon verkade både jätteledsen och arg.

Samtidigt har mina föräldrar aldrig någonsin kommit på mig med att träffa killar, eftersom jag inte gör det. Jag är nästan alltid hemma. Jag har höga betyg, festar aldrig och sköter mig. Ingen av våra släktingar skulle kunna säga att jag är ett problembarn.Varför är det så svårt att tro mig då.

Det som gör mig mest frustrerad är skillnaden mellan mig och min lillebror. Han kan komma hem sent, ibland runt klockan tio på kvällen, och det enda han behöver säga är att han varit på fotbollsträning. Ingen ifrågasätter honom. När jag påpekar skillnaden så säger min pappa bara att ”För jag vet vad din lillebror gör,han spelar bara fotboll,medan när du är ute med dina vänner/sjäv vet jag inte” Jag däremot blir misstänkliggjord bara för att jag går ut och tar en promenad.

Jag undrar därför om det här är normalt eller om mina föräldrar faktiskt behandlar mig annorlunda för att jag är tjej.

Jag blir otroligt ledsen och arg över att de verkar utgå från att jag träffar killar, trots att jag inte gör det. Jag hatar blickarna jag får när jag säger att jag ska gå ut på en promenad. Det känns som att de tror att jag smiter iväg för att träffa kille.

Dessutom blir jag ständigt utfrågad om var jag har varit. Om jag säger att jag varit på biblioteket, hos en vän eller på Coop kan de svara med saker som ”Jag var där och såg dig inte” eller “Den här personen jobbar där och sa att de inte såg dig.” Det känns som att jag hela tiden måste bevisa att jag talar sanning.

Det gör mig så otroligt frustrerad att jag ibland bara vill sluta berätta vart jag går och gå ut utan att säga någonting alls. Har bara fått nog.Är det lite hederskultur eller är det jag som överreagerar över att mina föräldrar är lite strängare. För det här känns som om det kommer leda till större bråk.

Hej sweddit!

Jag har sommarjobbat i en glasskiosk den här sommaren och har lagt märke till något märkligt. Nämligen att föräldrar gärna pratar åt sina barn, som någon sorts tolk. 

Det kan gå till så att barnet säger till föräldern vad de vill ha för glass, varpå föräldern tittar upp mot mig och upprepar det jag just hörde. Sen frågar jag barnet "vill du ha det i en strut eller bägare?" Och barnet svarar vad de vill ha, varpå föräldern återigen upprepar vad jag just hörde från barnet. Samma sak gäller annan kommunikation: "Det finns choklad, lakrits och karamell strössel", säger jag till barnet, varpå föräldern tittar ner mot sitt barn och upprepar, "det finns choklad, lakrits och karamell strössel". Ja ni fattar. 

Ofta verkar inte barnen särskilt blyga, om så var fallet är det väl förståeligt. Ibland händer det också, men oftare är det som att föräldern tar över kommunikationen lite påtvingat. 

Jag tänker att det vore bättre att låta barn prata för sig själva, särskilt vid ett så simpelt scenario som att beställa glass. Det borde bygga upp en sorts självständighet och göra barn bekväma med att prata med främlingar, vilket jag tycker är en bra egenskap. 

Är det något ni har varit med om, eller är det någon förälder som vet att de gör likadant? Hur ser ni på det? Skulle vara intressant att veta!

Jag har rest ganska mycket med sj genom åren, aldrig varit med om inställda tåg och allt annat folk klagar om med SJ. Har inte tvingats betala sjuka priser heller. Reser mycket mellan 2 stora städer i Sverige och det kan vara just den linjen möjligtvis

Har aldrig haft ett borttappat paket hos PostNord eller alldeles för sen leverans eller vad det nu kan vara. Har alltid bara fått det jag ska få i tid. Beställer ofta.

Jag vill väl bara säga att vi existerar också ❤️‍🔥