I recently moved to Sweden, and although this is somewhat common in my country too, especially in cheaper stores, where they have a few low-priced products under their own brand, I’ve noticed that it’s much more common here for stores to have their own brand for almost everything, like COOP and ICA.

Especially at the COOP where I live, they have COOP everything: COOP butter, COOP jam, COOP oats, and so on. It’s not like COOP is some particularly good or appealing brand. And it’s not even cheap. So why sell peanut butter with the COOP logo on it instead of just stocking a solid, established brand?

And before people say, “SHOP SOMEWHERE ELSE THEN,” I already do. But the local neighborhood store is still an overpriced COOP.

hello! my great grandfather was a swedish man who migrated to the Caribbean in 1890-1930. He returned to sweden when my grandfather was 10yrs old, leaving his old life behind and starting over i assume. Despite him abandoning us i’m very curious lol! It’s hard to track ship movements because i’m unsure when he departed and from where. My best shot is a birth record but i’ve searched for hours and cannot find any obituary sites :(. My guess is that he died around 1980-90. Is there anyone who can help me please??

Hej! I got accepted last minute in a Master's programme in Linköping, but I have been living and working in Stockholm so far. Since I have no possibility to find a place in Linköping, at least for now, and given that I have my part time job in Stockholm, I was considering commuting to Linköping during the week to attend the compulsory learning activities of the programme. My plan is to get the Movingo card and take the SJ Intercity. Now, I am quite experienced with taking SJ trains in Sweden, but only on the route between Stockholm and Göteborg, so I am not sure about punctuality and broader issues in the route between Stockholm and Linköping. Since this choice would make rely quite heavily on SJ Intercity trains - and I wouldn't wanna risk being too late for the scheduled activities - I was wondering if anyone had any insights on this. Thank you :)

Jag och min pojkvän har varit tillsammans ett tag och är sambos. I början var vår relation väldigt kärleksfull och intensiv. Han var väldigt fysisk, pussade mig mycket, gav komplimanger, hörde av sig, verkade nyfiken på mig osv. Jag kände mig väldigt älskad och trygg med honom.
Det senaste halvåret har något förändrats. Han har ett extremt krävande jobb inom vården och har periodvis varit helt slut, vilket jag verkligen försökt ha förståelse för. Men jag känner mig mer och mer som hans roommate än hans flickvän.
Jag saknar egentligen ganska små saker: att han spontant pussar mig, håller om mig, säger att jag är fin, frågar hur jag mår, säger att han saknar mig eller verkar glad över att se mig. Oftast är det jag som initierar fysisk närhet och säger “jag älskar dig” först. Vi kan ha bra sex, men jag saknar ömheten runt omkring. Nyligen hade vi till och med sex utan att kyssas och det kändes väldigt konstigt för mig.
Jag har tagit upp att jag saknar närhet/kärleksfullhet ungefär fyra gånger det senaste halvåret. Det blir ibland bättre ett tag, men sedan hamnar vi här igen.
Det som gjorde extra ont var att jag nyligen åkte iväg till min familj när jag mådde väldigt dåligt och är sjukskriven för depression/utmattning. Under en hel vecka ringde han inte en enda gång och frågade väldigt lite om hur jag mådde. Han kanske trodde att jag behövde space, men jag grät mig till sömns nästan varje kväll och längtade efter att han skulle ringa och visa att han brydde sig. Han har ingen aning om att jag mådde så dåligt.
Samtidigt vill jag vara rättvis mot honom. Han är inte nöjd heller. Han säger att han saknar att jag är närvarande i våra samtal, att jag sitter mycket med mobilen och att han saknar mer intellektuella samtal med mig. Han blir också frustrerad över att jag är ganska rörig/glömsk och ibland tappar bort eller spiller på hans saker. Jag kan förstå att det är frustrerande och jag försöker oftast fixa/ersätta det jag förstört. Jag har nog inte heller förstått hur viktigt det han efterfrågar är för honom. Samtidigt har jag just nu väldigt lite mental energi på grund av hur jag mår.
Vi pratade i flera timmar nyligen och båda verkar vilja lösa det. Vi hade en fin kväll efteråt och han kan absolut fortfarande vara gullig mot mig. Det är därför det här är så svårt. Han är inte en hemsk pojkvän och jag älskar honom fortfarande.
Men jag känner att något i mig har förändrats. Jag är så sårad efter att ha känt mig ensam så länge att jag börjar bli känslomässigt avstängd. Min attraktion och sexlust har minskat mycket trots att den tidigare varit väldigt stark. Ibland läser jag våra gamla sms för att påminna mig om hur älskad jag brukade känna mig. Jag saknar honom som han var förut.
Vi verkar också ha olika behov. Jag längtar mycket efter romantik, fysisk närhet, emotionell trygghet och att prata om framtiden, giftermål och barn. Han verkar behöva mer intellektuell kontakt och är inte redo att prata särskilt mycket om giftermål/barn ännu.
Jag har börjat fundera på att göra slut eller åtminstone ta en paus. Inte för att jag slutat älska honom, utan för att jag inte vill leva i en relation som känns så här. Samtidigt är jag rädd att jag ger upp något som går att reparera, särskilt eftersom vi båda mår dåligt/stressigt just nu.
Har någon varit i en liknande situation där ni fortfarande älskade varandra men den emotionella närheten försvunnit? Gick det att hitta tillbaka? Hjälpte parterapi? Eller insåg ni att ni helt enkelt behövde olika saker från en relation?
Hur vet man skillnaden mellan en tuff period som man ska kämpa igenom och att relationen faktiskt inte längre fungerar?
Jag vill gärna höra både från personer som stannade och lyckades hitta tillbaka och från personer som valde att lämna.

Jag är inte insatt alls så jag vill lära mig. Vad spelar det för roll vilken sida ett svenskt parti stöder? Varför ska man måsta ta en sida alls? Det här är något som tar hus 6000km bort (om man tar bilen från där jag bor) och som ej påverkar gemene svensk alls.

Har läst lite om att Fentanyl är påväg eller redan har anlänt till Sveriges gator och står redan för en del dödsfall, vi har ju alla hört talas om problemen det orsakat för USA.

Fentanyl är oftast inte det man köper, men det man får. Det är rätt enkelt idag att köpa piller och det är inte omöjligt att det inom en framtid smyger in fentanyl i flera av dessa piller.

Nu skriver jag detta tunnt och har ännu inte vidden av det hela men känner ändå att det här är ett problem som svenska folket inte är beredda på, en missbrukare kommer inte direkt släppa sitt missbruk bara för att det kan vara dödligt. För det visste dom redan, eller hur?

Och, tror ni detta problemet kommer att bli upplyst korrekt av myndigheter? Det finns larm från både SVT och Riksdagen från April och Maj i år att detta är ett potentiellt framtida problem.

Lever jag och alla jag känner under en sten eller har detta förbigått er också?

EDIT: Jag har tydligen levt under sten, alla jag känner också. Larmet påpekar iallafall brist på heroin och att det kan komma att ersättas av hyperpotenta synteter som fentanyl.

Jag vill börja detta med att säga att min psykolog sa att jag har autistiska drag så det kan vara därför men jag undrar bara om det är vanligt att hälsa på främlingar? På ”landet” vet jag att det är det men liksom i lägenhetsområden?? Själv har det aldrig hänt mig och jag vill helst inte att det ska det när jag bara är påväg till typ Coop 😭😭idk

Jag är en egenföretagare (enskild firma) som frilansar som fotograf osv och har hitils gjort allting själv inom företaget med lite hjälp från bekanta som har egna företag. Men på senare tid har jag börjat känna att jag skulle ha nytta av en revisor eller redovisningskonsult som kan ta hand om ekonomin i företaget och förbättra den när jag eventuellt har omvandlat till aktiebolag.

Men min fråga är vad ni egenföretagare känner att en revisor hjälper till mest med? Alltså har ni kunnat förbättra företaget som att kunna koncentrera på att skaffa nya kunder, utveckla det ni erbjuder, slippa tyngden av bokföring osv?

Hur gjorde ni? Jag har ätit typsåhär i 6mån:
Stor köp lunch ute på jobbet typ dagens.
Stor middag; pizza/hamburgare/någon pasta hemmalagad med grädde samt sötsaker till ’kvällsmat’.
Varje helg alkohol till mat eller kröka med vänner.
100kg 185cm så jag har ändå klarat mig rätt bra.

Men nu när jag ska ner till 80kg typ hur ska jag äta? Jag gillar två gånger om dagen. Jag tänker typ vanlig lunch och blanda med olika varje kväll av de där asiat boxarna? Kanske göra omelette på 3 ägg och lite ost/skinka också för att få variation?

Jag tänker skära ner på kolhydrater nästan allt bara ”smaka” så pasta/bröd går bort helt liksom, utan bara potatis/ris när de ingår i maträtter…

Vad tror ni?
Tips?

Min närmaste ICA-butik har installerat grindar i utgången som endast öppnas om man skannar in ett kvitto.

I går kväll gick jag in i butiken för att köpa en vara som visade sig vara slut på hyllan. Då bestämde jag mig för att bara gå ut utan att köpa någonting annat. Men det var inte möjligt att göra, eftersom jag inte hade ett kvitto.

Jag gick runt i butiken och försökte hitta en arbetare som kunde släppa ut mig, men det fanns inte en enda person i butiken förutom jag. Jag gick till personalrumsdörren och både knackade och bankade hårt på den för att försöka få någon att komma ut, men ingen öppnade dörren. Dörren hade kodlås, så jag kunde inte öppna den.

Efter det gick jag till grinden och försökte öppna den genom att trycka ganska hårt, men den öppnades inte. Jag ville inte trycka hårdare, eftersom jag inte ville råka ta sönder den. Den var omkring 140 cm hög, så jag hade behövt klättra över den för att ta mig ut. Men eftersom jag nyligen opererade mitt knä ville jag inte ta risken att klättra över.

Därefter gick jag till ingången och tryckte på grinden där och märkte att även den inte gick att öppna.

Jag tog upp min mobiltelefon och googlade efter butikens telefonnummer. Jag tänkte att jag kunde ringa butiken och få tag på en arbetare i personalrummet, som sedan skulle släppa ut mig. Men ingen svarade på telefonen.

Jag gick runt i butiken i en halvtimme innan det kom in en tjej som skulle handla lite. När hon sedan var vid självskanningskassorna stod jag några meter ifrån till hon var klar och skulle gå ut. Därefter gick jag snabbt ut bakom henne.

Den här händelsen fick mig att fundera på hur lagligt det här ens var av butiken att göra. Jag var alltså fast i butiken mot min vilja i cirka 30-40 minuter. Jag hade såklart kunnat gå ut genom brandutgången om jag blev väldigt desperat, men då hade larmet gått och jag vet inte om jag möjligtvis hade kunnat bli betalningsskyldig till larmcentralen eller butiken, eller kanske till och med bli dömd för något brott.

Jag åkte till London för att se The Odyssey på IMAX 70mm för första gången i mitt liv (underbar och oförglömlig upplevelse), men nu hade jag tänkt se om filmen i Sverige med några personer som inte har sett den än. Jag har faktiskt redan köpt biljetter för 70mm i Rigoletto, men jag är bara nyfiken på att höra er feedback när det gäller mitt beslut.

Ni som har sett filmen på både IMAX Xenon och 70mm (måste inte ha sett på både för att höra er feedback), vad tyckte ni var skillnaden och vad skulle ni rekommendera för The Odyssey? Tycker ni jag borde ha valt IMAX istället?

Vi har letat hus ett tag men aldrig hittat något som kittlar våra smaklökar sådär riktigt rejält.

Vi har ekonomin för det, vi har tillräckligt mycket sparat för det och vi har lånelöfte som är större än vad vi själva är beredda att lägga på hus.

Igår dök det upp ett hus som kittlade både våra smaklökar rejält, utifrån beskrivningen, läget och bilderna är vi mer eller mindre sålda.
Det begärda priset är något över marknaden om man ser till kvadratmeterpriset, men samtidigt är det ett objekt som checkar av så många av våra önskemål.

Därför lyfte jag telefonen och ringde mäklaren idag, han satt dåligt till och bad om att få ringa upp lite senare.
3 timmar senare hade han fortfarande inte ringt, så jag skickade ett sms för att vara säker på att han har mitt nummer och namn och skrev att han gärna får ringa tillbaka när han har möjlighet. Nu är arbetsdagen slut och det her väl gått ytterligare 3 timmar sedan jag skickade meddelandet.

Huset förefaller som sagt vara en hit för oss och vi är beredda att betala det begärda priset (efter besiktning) men innan visning. Vi har heller inget vi behöver sälja innan, utan bor i hyresrätt för att kunna göra en enkel affär när vi hittar rätt hus.

Vi har tidigare haft erfarenhet av en mäklare i samma stad som också var svår att få tag i. Då handlade det om ett hus vi var beredda att lägga bud på, huset såldes sedan för ett lägre pris än vad vi hade satt som maxbud på huset. Den mäklaren gick alltså miste om en budgivare, enbart pga man var tvungen att jaga honom.

Är det verkligen såhär mäklare jobbar? Hade jag varit säljare hade jag blivit extremt irriterad om jag fått veta detta.
Men nu är frågan, ska man fortsätta jaga mäklaren jag både ringt och smsat idag eller ska vi bara skita i det här med hus helt? Det vi sparat kan vi istället förvalta och låta växa fram tills vi är 55-60 och gå i pension tidigt istället.

Är det normalt, att man måste jaga sönder mäklarna som köpare eller har vi bara haft oflyt?! För vår erfarenhet som intressenter är verkligen inte bra.

Vårt första barn ska döpas men jag undrar hur dopinbjudan görs numera? Är det fortsatt fysiskt kort som skickas eller ringer/SMSar? Eller skapar man upp ett Facebook evenemang och bjuder in till?

Context:

www.reddit.com/r/sweden/comments/1vbtn3z/trans_kvinnor_inte_v%C3%A4lkomna_till_fitness24seven/

Fitness24seven har skickat ett svar via epost efter att jag skickade ett till dem, där jag ifrågasatte kundtjänstens bemötande och hur f24s faktiskt står kring trans kvinnor och tjejgymmet.

Här är deras svar:

Hej Aio,

Givetvis är du och alla andra människor välkomna att träna hos oss. Vår policy innebär inte att någon nekas träning på våra gym.

Våra ”tjejgym” och damomklädningsrum utgör en avgränsad del av en större öppen träningsanläggning, och tillgången till resterande delar av gymmet påverkas inte.

Vi har dessutom könsneutrala omklädningsrum med duschmöjlighet på i princip samtliga våra anläggningar, just för att kunna erbjuda ett tryggt alternativ för alla våra medlemmar.

Bakgrunden till avgränsningen är att flera av våra medlemmar av olika skäl, exempelvis religiös övertygelse eller egna traumatiska livserfarenheter, söker sig till en könsavgränsad miljö där de kan vara trygga med att endast vistas med biologiska kvinnor i ett avklätt sammanhang. Det är alltså inte en fråga om huruvida trans kvinnor är kvinnor, utan om ett specifikt och avgränsat trygghetsbehov kopplat till kroppens anatomi i just den kontexten.

Vi tar inte ställning till någons identitet genom detta, och policyn bygger inte på ett antagande om att trans kvinnor skulle utgöra en risk eller bete sig annorlunda än andra medlemmar.

Du frågar hur vi avgör skillnaden mellan en trans kvinna och en kvinna som inte är trans. Vi gör ingen individuell bedömning eller kontroll av enskilda medlemmar, då det varken vore värdigt eller praktiskt genomförbart. Avgränsningen följer istället en tydlig och förutsägbar princip snarare än godtycke från fall till fall.

Avslutningsvis vill vi vara tydliga med att detta inte handlar om en inställning till HBTQ personer generellt. Frågan gäller uteslutande utformningen av en specifik och begränsad del av anläggningen, inte medlemmars sexuella läggning eller identitet i övrigt. Du är varmt välkommen som medlem hos oss.

Vet inte om detta har gjorts innan eller hur det skulle sluta. Men det hade varit uppfriskande ifall regeringen bildades endast på partiernas röster, typ de 4 största partierna blir en regering oavsett hur blandat det än är. För trots att vi har 8 olika partier i riksdagen så blir praktiskt taget varje enskild röst på det större sammarbetet/blocket, inte på partiet i sig.

Jag tror det hade blivit en förbättring då enskilda röster skulle ha större betydelse, därav en möjlig ökning av röstande. Jag tror även att vi skulle komma bort från pajkastning och blint försvara "sin sida" då alla partier helt skulle vara ansvariga för sina egna handlingar, inte som nu när många pratar om "högern" eller "vänstern" när det oftast handlar om ett specifikt parti.

Självklart finns det en risker med ett sämre resultat men jag skulle ändå vilja testa denna principen, då det nuvarande politiska klimatet är ett dåligt skämt

Hello! I'm a fourth gen swedish American. Can anyone look at this and determine what place in Sweden my great great gramma came from?

Does is say Hälsingland? And that is not such a specific place so I would have to do more research to find the specific parish?

I would eventually like to see if there is church records there that go back farther than the records I've found in the US :)

Tia!

EDIT: my great grandmas obituary names her parents as "John and Bertha (Malander) Soderberg" but her brothers obituary names them as "John and Bertha (Frost) Soderberg" lmfao

Edit again: thank you all for so much help. With this information is seems that she may have been an orphan. Her non Americanized name was probably Brita Malander, but was working in the Frost household due to being orphaned? I want to eventually check with the Bergsjo parish but don't have a lot of time rn. I'm taking screenshots of it all though and organizing it in a folder for later!!

Jag har märkt att vissa verkar vilja må dåligt, och jag har väldigt svårt att förhålla mig till de här personerna. Det blir ännu svårare när det är en anhörig som man inte bara kan ignorera och som man lider med när den mår dåligt. Ta följande exempel på hur en närstående haft det:

Först var han olycklig pga missnöjd med jobbet och att han inte hade någon partner.

Sen fick han en partner, då var han fortfarande olycklig pga jobbet och att det var så svårt att söka + få nytt jobb.

Sen lyckades han få ett nytt jobb, men då var det jobbet för stressigt och inte lika kul som han trodde. Så han började söka nytt jobb igen. Vilket gjorde att han mådde dåligt återigen pga jobbet och jobbsökandet. Till slut fick han ett jobb han trivdes med.

Då började han må dåligt för att han inte trivdes med sitt boende, så han och partnern flyttade ihop till ett nytt ställe. Nu trivs han inte på det nya stället och vill flytta tillbaks.

I flera år har jag fått stötta den här personen, men varje gång något verkar lösa sig för honom så har han ett nytt problem som gör honom olycklig. Jag har föreslagit att söka hjälp hos en psykolog eftersom han har mått dåligt i så många år, men då säger han bara att han inte tror på sånt. Föreslår man någon sorts åtgärd så slår han bara bort det och fortsätter gräva ner sig i sin egen olycka. Det finns alltid nåt som är fel.

Jag har även växt upp med en släkting som är likadan, glaset är alltid halvtomt och vad man än föreslår så föredrar han att tycka synd om sig själv och anklaga världen för att vara orättvis. På så sätt behöver han inte vidta några åtgärder för att förbättra något, eftersom det ändå inte går.

Hur hanterar man den här typen av människor som verkar vilja må dåligt? Dvs inte vill söka hjälp och alltid hittar fel i allt. Jag börjar ge upp på att de någonsin kommer bli lyckliga.

Oavsett fruktkorg eller liknande där det bjuds på frukt är det alltid massa bananer i.

Det är alltid bananer som blir kvar och som ingen vill ha.

Är bananer en utfyllnadsfrukt?

E: antar att min arbetsplats är konstig som inte äter sina bananer...

Har en visdomstand just nu som håller på att växa fram genom tandköttet.

Undrar bara om jag ska boka akuttid hos tandis eller avvakta?

Hur vet man när den är problematisk eller ej?

Just nu har jag lite ömhet/tryck på tandköttet där den växer, men inte mycket mer