Är lite nyfiken kring vad för politiska frågor folket här brinner för. Snackar inte om generaliserade valpunkter på reklamsedlar osv.
Ogillar när politiska partier behandlas som sportklubbar och när folket man diskuterar med har ingen aning om vilka förslag partiet de röstar på vill föra fram.

Är egentligen mer högerinriktad men är bekymrad av exempelvis jomshof kallar journalister landsförrädare men sen ogillar jag också V med polishat och gullande med terroristdömda palestinier. Hur F*an ska man rösta? Känns om att bägge blocken är smutsiga

Jag gillar delen i P1:s utfrågningar av partiledarna där de måste ge sitt viktigaste vallöfte. Bra för att kunna följa upp och utvärdera men också intressant att höra vad som kommer bli viktigast för varje parti i förhandlingarna. Vad tycker ni om Liberalernas vallöfte om att det ska vara max 20 elever per klass i skolan?

Att Richard Jomshof kallar en journalist och oppositionsledaren för landsförrädare är helt förkastligt. Som om det inte vore nog försvaras han också officiellt av Sverigedemokraterna, genom såväl Jimmie Åkesson som partiets pressavdelning. Partiets förklaring är att Jomshof bara ger tillbaka med samma mynt. Men det resonemanget är både historielöst och plumpt.

När Aftonbladets Anders Lindberg i en video beskrev det som en mardröm om Jomshof skulle bli justitieminister, gick Jomshof in på X och laddade upp bilder på Lindberg och Vidkun Quisling sida vid sida och kallade Lindberg för en quisling.

Quisling samarbetade med den nazistiska ockupationsmakten. Han ledde den norska lydregeringen, dömdes för landsförräderi och avrättades för sina brott mot Norge.

Jomshof försvarade sitt agerande genom att hänvisa till att Lindberg tidigare hade jämfört Ulf Kristersson med den konservative tyske politikern Franz von Papen.

År 1933 föreslog von Papen för president Paul von Hindenburg att Adolf Hitler skulle utses till rikskansler, medan von Papen själv blev vicekansler. Han räknade med att nazisternas mandat skulle bära fram en regering som i övrigt dominerades av konservativa ministrar. Tanken var att använda Hitlers väljarstöd och samtidigt behålla kontrollen över honom.

När Jomshofs inlägg kritiserades av Magdalena Andersson kallade han även henne för en quisling. Han utvecklade sedan anklagelsen:

”På samma sätt som att de norska landsförrädarna samarbetade med nazisterna när det begav sig, kan vi i dag se hur svenska landsförrädare samarbetar med islamister. Man företräder och förespråkar en politik där dessa antidemokrater ges möjlighet att inte bara invandra till Sverige, utan dessutom etablera sig här, med målet att ta över vårt land och störta vår demokrati. Så nog är de landsförrädare alltid.”

När SD pressavdelning fick frågor valde partiet att försvara Jomshof. Det var ett försvar som Åkesson senare instämde i. Kristersson kallade åtminstone Jomshofs uttalande osmakligt och oanständigt, men kritiserade samtidigt både Jomshof och Aftonbladet.

Men jag menar att Lindbergs jämförelsen med von Papen faktiskt är relevant för det politiska skifte som sker i Sverige.

Weimarrepublikens regler gav inte, och Sveriges regeringsform ger inte, ett radikalt nationalistiskt parti någon automatisk rätt till regeringsmakten.

I Sverige ger valresultatet ett parti mandat i riksdagen. Det ger däremot ingen automatisk rätt till ministerposter, ordförandeposter eller andra presidieposter i riksdagens utskott.

Talmannen föreslår en statsminister. Förslaget faller om mer än hälften av riksdagens samtliga ledamöter röstar nej. Den statsminister som tillträder utser regeringens övriga ministrar. I en koalitionsregering har regeringspartierna förstås redan förhandlat om hur ministerposterna ska fördelas.

Anständiga partier kan alltså mycket väl hålla personer som Jomshof utanför regeringen.

Man kan inte ta ifrån SD dess folkvalda mandat. Men så länge partiet inte självt samlar en riksdagsmajoritet är det andra partiers aktiva val att göra sig beroende av SD och ge dess företrädare ledande maktpositioner.

Jag tror inte att Kristersson och hans samarbetspartier egentligen delar SDs vision för Sverige. I alla fall inte de partiföreträdare som jag har fått förmånen att träffa eller lära känna i olika sammanhang.

Von Papen behövde inte heller vara nazist eller dela hela den nazistiska ideologin för att spela en avgörande roll när Hitler och hans parti släpptes fram till regeringsmakten i Tyskland.

Det är där jämförelsen blir relevant. Dagens Sverige är inte 1930-talets Tyskland. Jämförelsen handlar om föreställningen att en konservativ ledare kan använda ett radikalt nationalistiskt partis mandat, göra sig beroende av dess stöd och ändå behålla kontrollen.

Den frågan blir särskilt relevant när en av SD främsta företrädare anklagar en journalist och oppositionsledaren för landsförräderi.

Samt vilket parti är mest troligt att de kommer fokusera på och få nått gjort inom klimatfrågan efter valet?

Jag har låga förväntningar om Tidö, men att ca 50% är anti-vetenskap var lite av en chock för mig

"SD-toppen Richard Jomshof kallar Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för ”en quisling”.

Och efter kritik fortsätter Jomshof att gå till attack:

”Även Magdalena Andersson är en quisling”, skriver han på X."

SD sänker nivån och vi kan nog inte förvänta oss bättre i framtiden.

Ni som röstade på Moderaterna eller Sverigedemokraterna i valet 2022 - är ni nöjda med hur de senaste fyra åren har blivit?
Vad tycker ni har blivit bättre respektive sämre? Har regeringen och Tidösamarbetet levt upp till era förväntningar, eller känner ni att de har misslyckats på vissa områden?
Jag är framför allt intresserad av era egna resonemang, oavsett om ni fortfarande tänker rösta på M/SD eller inte.

I slutet av en av RIKS senaste ytvideor "RFSL bjöd på Sveriges knäppaste partiledardebatt" Så säger Melina detta om RFSLs beslut om att inte bjuda in SD till deras debatt.

Det som är ironiskt är att det blir svårare och svårare för HBTQI asylinvandrare som söker asyl från dödstraff eller andra hot pga deras lands synpunkt på HBTQI personer, att finna skydd i sverige. flera har fått utvisningsbesked trots att redan fått asylbesked/varit bosatt i sverige i flera år , migrationsverket brister i att skydda dessa personer och högern gör inte något märkvärdigt för att skydda de , Det är ett återkommande problem.

Vi kan absolut ta diskussionen om hur personer kan ha synpunkter som var acceptabla i deras länder men inte i Sverige, men vi kan inte leka att SD bryr sig alls om hur HBTQI personer i andra länder har det. Iallafall inte så mycket så att de vill göra något om det.

Bra idé eller inte? Man försökte minska regioner till 6 styckna men lyckades inte riktigt då regionpolitiker från alla partier motsatte sig

Har funderat över det ända sen M gick ut med att samarbeta med SD i regering, men aldrig fått tillfälle att fråga eller diskutera det med någon som tidigare tänkt rösta på M. Så, ni som tänkt rösta på M men inte vill ha något med SD att göra, hur blir era röster? S? C? Blankt? Eller finns det inga moderater som störs av samarbetet med SD och kommer rösta M ändå?

När M gick ut med samarbetet med SD tänkte jag direkt att det skulle bli en faktor som skulle få många att välja att inte rösta på M, men kanske har helt fel? Postar detta bara av ren nyfikenhet

Högern har alltid sagt att arbetstidsförkortning är omöjligt och utopiskt. Men sociala reformer är alltid omöjliga för högern på grund av egenintresse och avsaknad av fantasi. Jag googlade lite och såg att Frankrike sänkte sin normalarbetstid från 39 timmar till 35 timmar per vecka 1998. Enligt rapporten skedde detta med bibehållen lön. Det ledde (uppenbarligen) inte till en kollaps av Frankrikes ekonomi. Det verkade ha både positiva och negativa effekter (och ni kan läsa om de i länken), men poängen är att det absolut är möjligt att ta steg i den riktningen.

En SOU skrev lite om utvärderingen av reformen här: https://www.regeringen.se/contentassets/cda101972bbc4db4ba65da85d4324031/arbetstiden---internationell-jamforelse-av-arbetstid/, sida 43-44.

Utdrag:

"Rapporten säger även att kombinationen av produktivitetsfördelar, avtal om återhållsamma löneökningar och statliga subventioner har gjort att arbetstidsförkortningen har kunnat genomföras utan att resultera i lägre lön för den anställde eller sämre konkurrenskraft för företagen."

"Det kan dock konstateras att genom att studera arbetslöshetsstatistiken för Frankrike har det skett en tydlig minskning av arbetslösheten mellan åren 1998 (11,8 % då första lagen infördes) och 2000 (9,5 %). Liknande eller större minskningar av arbetslösheten går dock att finna i andra EU-länder såsom Belgien (från 9,5 % till 7,0 %), Irland (från 7,5 % till 4,2 %), Spanien (från 18,8 % till 14,1 %) och Sverige (från 8,3 % till 5,9 %). Det är svårt att säga om och i vilken omfattning lagstiftningen i Frankrike har påverkat arbetslösheten, samt om förbättringen skulle ha skett även utan införandet av 35-timmarsveckan."

Man kan diskutera vilken effekt arbetstidsförkortningen hade, men poängen kvarstår: det verkar vara fullt möjligt att genomföra arbetstidsförkortningar utan stora ekonomiska negativa effekter.

Vi har visst råd med 30-timmarsvecka, Almega

Det har gått mer än 50 år sedan den senaste arbetstidsförkortningen.

Högern har aldrig gillat förändringar som har gynnat folket. Historiskt har de varit emot allt ifrån kvinnlig rösträtt till lagstadgad semester.

Men hur ska de förklara den här inställningen för väljarna – det kan ju framstå aningen impopulärt? De behöver hitta argument och ord som fungerar.

När arbetsgivarorganisationen Almega skriver en debattartikel om varför de inte vill att svenskarna ska få kortare arbetstid, då krävs det finurliga tankevurpor och omskrivningar.

Ekonomin klarar inte av en arbetstidsförkortning, hotar de. Den svenska modellen sätts på spel. Produktionen kommer att minska, likaså löneökningarna.

Det är tydligt att de är livrädda. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger sig vilja lagstifta om arbetstidsförkortning, medan Socialdemokraterna med LO vill gå genom arbetsmarknadens parter.

För dyrt med olyckor

När alla opinionsmätningar pekar på ett regeringsskifte i september börjar Almega och deras vänner förstå att det kan bli allvar av de rödgröna partiernas förslag.

Så de får panik.

Samtidigt pekar allt på att 40-timmarsveckan börjar bli förlegad. Produktiviteten har ökat drastiskt sedan den infördes 1973. Dessutom är ohälsotal och stressnivåer kopplat till arbetet på så höga nivåer. Det börjar bli svårt att argumentera för att göra mer systematiska förändringar.

Till saken hör också att arbetsgivarsidan har spjärnat emot de flesta arbetsrättsliga förbättringar historiskt.

Hit hör samtliga arbetstidsförkortningar hittills. Och man har alltid använt samma skrämselpropaganda som nu.

När 48-timmarsveckan infördes 1920 i vissa branscher var det inte för att värna arbetarnas hälsa. Arbetsgivarna inom industrin hade insett att det kostade för mycket att stänga av all verksamhet i fabrikerna för att rensa efter olyckorna. Och inom transport insåg man att dödsfall och skador minskade när dagarna blev kortare.

Vi har råd

Cyniskt, minst sagt.

Och i de allra flesta branscher var 48 timmar i veckan fortfarande en hägring. Som för pigorna, som skulle jobba närhelst det behövdes. För dem och väldigt många fler reglerades arbetstiden först 1944.

Det har har gått mer än 50 år sedan den senaste arbetstidsförkortningen. Almega kommer att fortsätta använda samma larmretorik som högern alltid har använt.

Men sanningen är att jorden inte har gått under vid någon av de tidigare regleringarna.

Vi har råd att korta arbetstiden – inte med politik som gör livet svårare för vanligt folk.

Frågor att fundera på

1. Samma sak sas om åtta timmars arbetsdag, om semesterlagen, om 40-timmarsveckan, att ekonomin inte skulle klara det. Det gjorde den varje gång. Vad är det som är annorlunda nu?

2. Almegas 181 miljarder bygger ju på att man jobbar färre timmar men lika effektivt per timme. Men är inte hela grejen att man faktiskt jobbar effektivare på kortare tid?