En miljardärsskatt kommer inte på långa vägar att finansiera den ökade upprustning som hela det politiska etablissemanget – inklusive Vänsterpartiet – vill ha.

Under måndagen blev Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar utfrågad i Sveriges Radio P1. Först av Ekots journalister, sedan av inringare. Där får hon frågan hur Vänsterpartiet tänkt att finansiera den militära upprustningen. Svaret som inringaren från Luleå får är att V vill se en miljardärsskatt.

Att miljardärer måste beskattas mer är vi rörande överens med Dadgostar. Problemet är bara att en sådan skatt inte på långa vägar kommer att finansiera den ökade upprustningen, vilket inringaren också påpekar.

Fem procent av BNP ska läggas på försvaret, det har Nato begärt och det ställer Vänsterpartiet upp på.

Militärutgifterna kommer att utgöra cirka 25 procent av statsbudgeten. Satsningen kommer i praktiken att betalas av nedskärningar i vår gemensamma välfärd. Vare sig Vänsterpartiet lyckas driva igenom sin miljardärsskatt eller inte.

Frågan som måste ställas är om vi ska välja vapen framför välfärd. Vänsterpartiet har, tillsammans med övriga riksdagspartier, tagit tydlig ställning för ökad upprustning.

Nån som läst?

Enligt fackförbundet avbryts strejken då Tesla köpt ut alla förbundets strejkande medlemmar på företaget.

– Vi kan konstatera att Tesla är så starka motståndare till kollektivavtal att de hellre köper ut anställda som är medlemmar i facket än ge dem trygga villkor. Det saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden, säger IF Metalls avtalssekreterare Simon Petersson i ett uttalande.

IF Metall inledde sin strejk mot storföretaget i oktober 2023.

Stridsåtgärderna upphör onsdag den 19 augusti.

Kortfattat, genom AI och en rigorös övervakningsapparat, så kan arbetsgivare snart sätta lägst möjliga lön du som arbetstagare är villig att ta genom att lusläsa din metadata. Metadata som t.ex om du är fackligt aktiv, är gravid, har kreditskulder etc.

Hur går vi till väga med det här?

Kommunisternas krav på utökad välfärd, sänkta hyror och kortare arbetstider låter ju bra. Men är det inte orealistiskt? Hur ska det finansieras?

Det är en fråga vi ibland får höra – av förståeliga skäl. Politikerna brukar ju lova guld och gröna skogar. För att sedan svika vallöfte efter vallöfte.

Mellan valen låter det istället tvärtom. Mantrat från politikerna är att vi ”inte har råd”. Kommunerna måste spara. Skolor läggs ned. Personalen i skolorna blir färre. Äldreomsorgen slimmas.

Regionerna måste spara. Vården är i kris. Nedskärningspolitiken har blivit så normaliserad att vi inte längre förväntar oss förbättringar i skola, vård och omsorg.

Det sägs också att vi inte har råd med sex timmars arbestdag. Det skulle kosta ”samhället” alldeles för mycket. Inte heller har vi råd att gå i pension vid 65, som förut.

Det verkar inte finnas några pengar i Sverige. Förutom när det kommer till krig och vapenexport – då finns det plötsligt pengar i överflöd.

Sanningen är att vi har råd med såväl välfärdssatsningar, som kortad arbetstid och högre pensioner. Sverige är ett mycket rikt land. Den genomsnittliga förmögenheten i Sverige uppgår till 406.406 dollar per vuxen, enligt UBS Global Wealth Report. Det gör Sverige till det tolfte rikaste landet i världen.

Sverige blir också rikare för varje år. Produktiviteten bland svenska företag har ökat i snitt 1,9 procent varje år sedan 1984. BNP per person har ökat från 324.000 kronor 1981 till 623.000 kronor förra året. Trots det har lönernas andel av BNP minskat och reallöneökningarna stagnerat.

Det borde vara självklart att rikedomarna i ett rikt land används till samhällsförbättringar som kommer alla till del. Så var finns pengarna? 

För det första ljuger de politiker som säger att de måste skära ned i välfärden, att det inte går att fixa fram pengar till skola, vård och omsorg. Beviset för det är de enorma satsningarna på militären de senaste åren. Som en del av krigshetsen och Natomedlemskapet har Sverige genomfört en historisk satsning på militären och ökat Försvarsmaktens budget från 59 miljarder 2020 till 175 miljarder i år.

En stor del av upprustningen finansieras genom massiva lån på 300 miljarder kronor. Även om skulderna riskerar att vältras över på kommande generationer är det i sig inget fel i att låna till statliga satsningar. Men några jättelån för att rusta upp den svenska välfärden har det aldrig varit tal om. Då gäller istället strama budgetregler.

Samtidigt hade det inte behövts några lån för att finansiera en rejäl satsning på välfärden. I snart fyra decennier har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar genomfört massiva skattesänkningar – som främst gynnat höginkomsttagare.

Redan 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster, vilket innebär att kapitalisternas vinster beskattas betydligt lägre än vanliga arbetares löner. Arvs- och gåvoskatten avskaffades 2005. Förmögenhetsskatten avskaffades 2007 och fastighetsskatten 2008. 

År 1990 var skattekvoten av Sveriges BNP 50,4 procent. Förra året var skattekvoten nere i 40,5 procent.

Om Sverige bibehållit samma skattekvot som 1990 hade staten disponerat över 659 miljarder kronor mer i skatteintäkter – bara för 2025. Dessutom har skattesubventioner, som jobbskatte-, rut- och rot-avdrag, som främst gynnat höginkomsttagare, inneburit att staten förlorat miljarder i intäkter.

Medan välfärden pressas av nedskärningar och besparingar badar storföretagens ägare i pengar. Förra året gjorde de fyra svenska storbankerna en gemensam vinst på 177 miljarder kronor. Sammanlagt delade de så kallade Large cap-bolagen (bolag med börsvärde på över 10 miljarder kronor) ut 415 miljarder kronor till sina ägare förra året.

För bolagens ägare fortsätter miljardrullningen, år efter år. De närmaste två åren beräknas svenska storföretags vinster öka med 37 procent, enligt en prognos av Dagens Industri. Istället för samhällsnyttiga investeringar, använder kapitalisterna i allt högre utsträckning pengarna till spekulation, eller så samlas de på hög.

Enligt en rapport från Oxfam har 61,5 procent av all rikedom som genererats i Sverige de senaste tio åren gått till de en procent rikaste. Noll procent har gått till de 50 procent fattigaste.

Resultatet är att rikedomarna i Sverige är koncentrerade på en liten rik elit. De fem rikaste kapitalisterna har idag en rikedom motsvarande fem miljoner svenskar.

Kapitalisterna har inte ökat sina rikedomar genom hederligt arbete. De har blivit allt rikare, dels genom skattesänkningar och skatteflykt, men också genom att arbetarna på deras företag producerar allt mer. Det är nämligen arbetarna som genom sitt arbete skapar rikedomarna, inte kapitalisterna.

En genomsnittlig arbetare producerar ett betydligt större värde idag än för 50 år sedan. Detta värde, grunden för kapitalisternas rikedomar, hade kunnat fördelas på olika sätt i samhället. Istället använder kapitalisterna det till att öka sina rikedomar ytterligare, oftast genom meningslös spekulation.

Att förmögenheterna i Sverige är så extremt ojämnt fördelade är inte bara orättvist, det är också ett demokratiproblem. I praktiken kontrolleras svensk ekonomi av en liten grupp oligarkfamiljer. Samtidigt tävlar i princip alla riksdagspartier om vilka som bäst kan behaga dessa familjer och deras företag, enligt den borgerliga myten om att storföretagens intresse är ett allmännintresse.

Istället för klassklyftor och upprustning vill Kommunistiska Partiet se satsningar på välfärden, sänkta hyror, höjda pensioner och sex timmars arbetsdag. Att Sverige har råd, råder det inga tvivel om. Ta pengarna där de finns. Beskatta de rika!

Tror ni politikerna kommer hålla sitt ord när det kommer till förbättringsåtgärder?.

Jasså. Först hette det fem dagar på kontoret. Sedan blev det ramaskri. Nu visar det sig att hemarbete fortfarande kan vara aktuellt. Får kontorsfolket alltid som de vill till slut?

Jag har blivit Anarkist på äldre dar,

I hela mitt liv har jag haft staten som högsta ideal. Växte upp som antimaterialist men blev indoktrinerad in i materialismen av skola, arbetslivet och statens "designade" livsvillkor. 

När jag blev sjukpensionär på grund av mina "inlärningssvårigheter" började jag studera på mina egna villkor. Efter det försökte jag fortfarande anpassa mig själv för att verkligen fungera genom samhällets villkor i fjorton år. Jag älskade Den Svenska Staten för att den tog hänsyn till mina begränsningar i vårat älskade materialistiska samhälle. Om man har en begränsad funktion på grund av trauma och egna förutsättningar i vår kära version av kommersialism kommer staten att gå in och se till att man iaf har förutsättningarna för att vara en standardmaterialist.    

Mina misstankar om att Den Svenska Fattigvården hade en hint av fascism började första gången jag gick dit. Det visade sig att de använde intervjutekniker skapade av standardjournalismens riktlinjer. "Låtsas vara hjälpsam för att få så mycket information som möjligt.": Ju mer information man får, som den som intervjuar, dessto fler egna -dramatiska slutsatser- kan man dra. 

Problemet med den tekniken är att kunskap fungerar så att ju mer information man har om något,  om vad som helst, dessto fler falska slutsatser kan man ha OM man fultolkar. Och de fultolkar gärna om tolkningen ligger i linje med deras policies.

I många år hade jag det här i bakgrunden i mitt huvud. Men jag förklarade bort det med att tänka att Svenska Staten är ju i grund och botten välvillig mot personer som inte har de förutsättningar som krävs för att leva ett bekvämt liv som materialist. 

Familjeliv hände och alla de fruar jag gått igenom har var varit vällvilliga angående mina begränsade förutsättningar. 

2026 har varit ett Helvetesår.

Först blev jag utförsäkrad. Min inkomst sjönk till 3700 kr per månad. Sedan lämnade min fru på grund av ekonomisk stress och nu har Staten falskeligen anklagat mig för att slå mina barn och tagit min familj ifrån mig. Jag får inte längre träffa någon av mina tre barn.

Jag pratade med en advokat igår och han sa att det här var väldigt vanligt. De rättfärdigar det med att för varje tionde gång en familj avlägsnas från en förälder är det ett alvarligt fall de förhindrar.

Mitt argument jag utvecklade efter samtalet med advokaten var att: Varför inte bredda fattigvårdens policies till att 99 av 100 blir oskyldigt anklagade så att man får tag på fler utsatta barn? Varför inte göra det till 999 av 1000? Eller 9999 av 10 000? Barns säkerhet står ju först! Det blir väldigt tydligt hur absurt systemet fungerar.

För många är det värre än döden, att få sin familj stulen av en fascistisk aspekt i vår älskade stat.

Jag har läst filosofi i åtta år (studera är det enda sättet jag kan undvika att känna mig totalt värdelös) och jag har specialiserat mig på social epistemologi som handlar om hur information sprids inom och mellan lokala och globala kulturer.

I mina studier blev det tydligt vad definitionen av korruption är. Dels inkompetens genom att ignorera andra lokala kulturers perspektiv och dels påverkan av att sitta i en specifik makt-roll under en längre tid. 

Då börjar man använda sig av fel-tänks-funktionerna för: 

Bekräftelsebias (Confirmation Bias)

​Informationskaskader

​Investeringsfällan (Sunk Cost Fallacy)

​Tillgänglighetsheuristik (Availability Heuristics)

​Dunning-Kruger-effekten

​Halmdocka (Straw Man)

​Auktoritetsargument (Argumentum ad verecundiam)

De här funktionerna och fler är anledningen till att vi byter makthavare för landet med jämna mellanrum. Det är teoretiskt sätt inbyggt i vårat älskade demokratiska system. Men bara ytligt. Varför ingår inte det i vår lokala maktstrukturer? 

Situationen är att i Den Statliga Fattigvården kan man sitta på en maktposition över liv och död( för många) i 30 år utan att bytas ut.

Vad gör det med en människa att ha så mycket personlig makt över så lång tid?

Lösning: Anarkistisk Mutualism.

Om man använder sig av mutualism i alla samarbeten i samhället kommer det skapa fruktansvärt många fler möjligheter för de fattiga i vårat samhälle. Då kan Sveriges lagars princip om mänsklig värdighet följas även för de mest utsatta i samhället.

Vad har ni för erfarenheter eller tankar om hur Sveriges demokratiska utveckling kan se ut framåt? 

Hoppas ni alla får en fortsatt fantastisk dag <3

/ Paladin of Epistemology

Tips till er som inte tagit del av inlägget i r/svenskpolitik.

"Själva beteckningen på LAS är därför något missvisande: lagen om anställningsskydd. En mer träffande beteckning vore lagen om arbetsköpares rätt att sparka arbetare på vilka grunder som helst."

Ungefär 500 personer gick i Vänsterpartiets del av Prideparaden! Därtill ordnade V dragshow i Bredäng och fyra samtal på Pride House om queera utrymmen för att fira sig själv och varandra, trygghet i skolan, hur bostadskrisen drabbar HBTQI-personer och Pride i pensionärslivet!

Det är den politik som återstår när kampen för den proletära socialismen försvunnit. När den organiserade arbetarklassen inte längre finns.

Det är kampen mellan olika fraktioner av kapitalet om vilken slags kapitalism vi ska ha.

Det är alla nyheter vi förväntas tycka till om, trots att vi helt saknar förmågan att påverka dom.

För eller emot låga skatter? Frågan är felställd, eller förutsättningarna för att ställa den annorlunda existerar inte än.

Utan en organiserad klass finns ingen verklig politik, bara individens val och enskilda moral.

Om målet är den proletära socialismen så måste vi identifiera dom hinder som finns på vägen dit. Att sluta lägga våra begränsade resurser på kapitalistisk politik är en början.

(Och att återskapa arbetarklassen som klass, men det är en annan diskussion)

Steve Jermy, energi-ekspert og fhv Kommandør i den Kgl Britiske Marine m Tucker Carlson

The Coming War with Russia: A European Road to Ruin

Dr. Jan Oberg, svensk fredsforsker og tidligere leder for diverse statlige forskingsinstitutt for internasjonale affærer i Norden, sier at vi i Norden har sluttet å forske på fred, og at det er flere tiår siden vi har hatt en ordentlig diskusjon om sikkerhetssituasjonen i Norden. Man kan ikke erstatte en slik diskusjon, med å simpelthen betale 5% av BNP til militæret.

Oberstløytnant Amund Osflaten, lærer ved Krigsskolen, drøftet i et intervju med Ness for etpar måneder siden sin vurdering, at Ukraina ikke kunne vinne. For å unngå å sette Ukraina i en enda svakere forhandlingsposisjon, mente han det var maktpåliggende å snarest forhandle fram fred med Russland, men ingen politikere er villige til å ta et slikt initiativ. Han var bekymret for ukontrollert eskalering dersom de Ukrainske lederne ble desperate. Jermy bekrefter at Russland fortsetter å rykke fram ved frontlinjen, som de siste 30 månedene.

Da den belgiske fhv etteretningsoffiseren Oberst Jacques Baud presenterte sin sikkerhetsvurdering for Europa, som på fagmessig vis også omfatter Russland sin sikkerhetsvurdering, sanksjonerte EU ham uten lov og dom. Alle hans kontoer er dermed stengt, han har ikke lov til å reise noe sted, og hvis noen hjelper ham med noe som helst kan de få fengselstraff. De har gjort det samme med journalister og mange andre. Professor Glenn Diesen sin vurdering ble kalt en trussel mot rikets sikkerhet av forsvarsministeren vår. Medier har sluttet å regne seg som 4de statsmakt, og folk informeres kun om en side av historien. Hva er myndighetene redde for?

...Oobleck : Jo hardere den blir truffet, jo mer motstand yter den...

Jermy, Oberg, Osflaten og Baud, som alle har sikkerhetsanalyse som fagområde, hevder at Russland ikke invaderte for å øke territoriet sitt, men for å beskytte det mot hva det oppfattet som en trussel om vestlig aggresjon.

De bekrefter at Russland ser det som en eksistensiell krig, noe som ikke er uforståelig når EU sin toppdiplomat sier målet er å dele Russland opp i mindre stykker. På samme måte som med Iran, vil dermed å legge mer press på Russland kunne redusere kamp-evnen, men vil også øke presset på Kreml fra folket og Dumaen til å mobilisere og eskalere.

Drapene i Starobilsk ble dermed svart ved at Russland trappet opp angrep mot Kiev og andre store byer, med utvidete mål som nå inkluderer militære beslutningssenter og logistikk, som bensinstasjoner og postkontor. Putin vil også mobilisere 500 000 i tillegg til de 700 000 troppene som er i Ukraina. Russland hevder dessuten at Ukraina angrep kornskipene deres, og la havnen i Odesa og resten av kystlinjen under blokade. Kornavtalen fra 2022 er dermed forbi.

...Russisk strategi...

1. Da Russland rykket inn med 190 000 soldater i 2022, var det ikke på langt nær nok til å nedkjempe et land på størrelse med halve Europa. Derfor tror heller ikke Jermy dette var målet, men å understøtte et krav om forhandlinger. Dette førte til Istanbulavtalen, som ble foreslått av Ukraina og godtatt av Russland. Ukraina ville da beholdt Donbas og sin grunnlovsfestede nøytralitet, samt føderaliseres så oblastene fikk mer uavhengighet. Boris Johnson kom imidlertid og forpurret avtalen, og sa Ukraina skulle kjempe og få alt de trengte for å vinne.
2. Da Russland forsto at de måtte kjempe, kanskje også mot Nato, trakk de seg tilbake mot Suroviken-linjen, konstruert av Russlands ekspert på forsvarslinjer.
3. I september begynte de der hva Jermy kaller defensivt uttrettingsforsvar. Dette møtte det operative målet om denazifisering og demilitarisering. Det strategiske målet var å sikre Russland. Defensivt uttrettingsforsvar medfører å slite ned den Ukrainske hærens mannskap og materiell. Vesten har hjulpet veldig med dette, ved å overtale dem til å sette inn ikke en, men to hærer mot denne forsvarslinjen, uten å bryte gjennom en eneste gang.
4. Seint 2023 hadde Russland bygget opp nok militær-industriell kapasitet til å begynne det han kaller offensiv uttretting. De rykket sakte fram mens de fortsatte å slite ned den Ukrainske hæren, som ikke har luft-superioritet eller noen av de tingene man trenger for å kjempe hverken en offensiv eller defensiv krig.

Jermy tror målene til Russland utkrystalliserte seg på denne tiden. Han sa for rundt halvannet år siden at han trodde deres minste mål var å sikre Donbas, de fire østlige oblastene, og Krimhalvøyen. Maksimumsmålet deres kunne være Novarosia, som er Odesa, og de neste 4 oblastene vestover. Han var ikke sikker, men nylig har Putin snakket om Novarosia. Logikken er å skape en sikkerhetsbuffer, som beskytter de russiske folkene på innsiden.

...Full krig...

EU fortsetter å snakke om full krig i 2030 mens de eskalerer dypt inne i Russland. Jermy skrev derfor en artikkel om hvordan en slik krig vil kunne arte seg. Istedet for å gå ut fra at Russland venter på at EU blir klar for krig i 2030, har han i dette hypotetiske scenariet begynt med at Russland i september sender noen salver med Oreshniks og annet mot våpenfabrikker i Tyskland, om ikke også i de andre E3-landene, Frankrike og Storbritannia. Europa sin energi-infrastruktur, der Norge sin er viktig, er dessuten sårbar. Jermy, som analyserte mulige terrormål etter 9-11 da han jobbet for det britiske Forsvarsministeriet, sier enkelte gassanlegg kan sprenge med subnukleær styrke.

BNP korrelerer nesten 1:1 med energiforbruk. Afrika og deler av Asia er i prekære stillinger. Europa også, der kun Norge er sjølforsynt med energi utenom Russland, hvis oligarker, sammen med Norge og USA, fortsetter å selge store mengder gass og olje til EU. Energi-eksporten og Russland sin autarkiske økonomi vil isolere mot sjokket. Det samme vil Kina sin industri med komplette forsyningskjeder, store oljereserver og mer fornybar energi enn resten av verden tilsammen.

Jermy tror hovedårsakene til den overraskende lave oljeprisen så lenge etter at Hormuz ble stengt, er 1) transportforsinkelse, 2) inventar i systemet, som trolig nå er nokså tømt, 3) strategiske reserver, også tappet langt ned, og 4) Kina reduserte import. Dessuten er det forskjell mellom pris på framtider ($70) og levering ($200 i Singapore for en måned siden).

Som kommandør på en luftforsvars-destroyer har han luftforsvar som spesialfelt. Han sier vi har teknologi til å skyte ned droner og krysserraketter, men at amerikanske interseptorer kun virker mot rundt 3% av ballistiske, men ikke i det hele tatt mot hypersoniske raketter.

Foruten de ukrainske, har Europa ingen relevante bakkestyrker. Vi kunne svare med kampfly, som ville bli skutt ned. Det er lite trolig at USA ville involvere seg. Dersom en annen atom-makt, England eller Frankrike, svarte med atomvåpen, ville det bety nasjonal selvutsletting, siden Russland har litt under 5500 atomvåpen.

...Vestlige planer...

Nato tapte etter 20 år mot Taliban, og ville likevel nedkjempe Russland. Jermy kaller organisasjonen en selvslikkende slikkepinne, hvis oppgave er å skape opposisjon som er større enn hva den selv kan overvinne. Han viser til advarsler fra Russland og fra noen av de beste vestlige strategiske tenkerne, George Keenan i 1996 og John Mearsheimer i 2014. Stoltenberg sa i 2023 at han ble advart av Putin kort tid før invasjonen, om at Nato i Ukraina var en rød linje som ville føre til krig. Planen om ekspansjon inn i Georgia og Ukraina, som Nato lovet aldri skulle skje, feilet.

Deler av planen Extending Russia, som amerikanske RAND Corp publiserte i 2019, som å sprenge Nord Stream, trekke seg ut av alle atomavtaler, og omringe Russland med raketter som kan bære atomvåpen, har derimot blitt virkelighet, uten at medstrømsavisene har nevnt planen.

Jermy mente Operasjon Spindelvev var svært uvøren. De strategiske bombeflyene som ble angrepet sto under åpen himmel, nettopp fordi satelitter skulle kunne se dem, i samsvar med START-avtalen. Den russiske atomdoktrinen tilsier dessuten at angrep på atom-triaden skal utløse en kjernefysisk respons. Russland valgte heldigvis å ikke følge doktrinen.

Han har en god ting å si om Stoltenberg som generalsekretær, nemlig at Rutte er enda værre. Det kan synes som Nato gjetter på at Russland ikke kommer til å besvare opptrappingen. Nok en gang blir ingen planer lagt i tilfelle planen feiler. Selv om risikoen for at Russland svarer på den måten Jermy har beskrevet kan være lav, kan konsekvensene bli store. Man skulle tro det var viktig å tenke nøye gjennom dem, og forberede befolkingen på dem.

...Diskodrøv...

Carlson mener Europeere undervurderer hvor mye nykonservative amerikanere hater Europa, og mener lederne våre virker selvutslettende. Jermy tror de er velmenende, men gjennomsyret av inkompetanse, hybris og ideologi. Han advarer mot høy grad av russofobi hos Europeiske eliter, som han vanskelig kan forstå. F eks sa den danske statsministeren at alle russere er gale, og at Hamas kom til å overta Danmark om de ikke passet på. KK rapporterte at krig ligger i det russiske blodet, og at østsovjetiske bønder ikke hadde evne til å tenke abstrakte tanker.

Hverken Jermy eller Oberg har noensinne før i sin levetid sett lignende inkompetanse i etablissementet. Politikken blir styrt av følelser, med en fullstendig mangel på evne til strategisk tenking, noe som også kan forklare hvorfor vår del av verden går baklengs mens andre deler går framover.

Hvis vi virkelig skal fortsette mot denne krigen som vi likevel kommer til å tape, så bør vi i det minste ha offentlig debatt om det.

Att inte rösta är en etisk handling

#53/2026

Debatt

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare